kristinaliciaandrea

Har ni någongång känt känslan av att ni blir helt tomma över att ni tappat bort något? Den känslan hade jag igår och en del av dagen idag. Igår, på väg till sjukhuset, när jag skulle gå av pendeln i Mölndal glömde jag min plånbok på sätet. Jag som alltid alltid alltid kollar några gånger extra så att jag inte glömmer något, men igår var ett undantag för att jag hade plockat med mig en tidning, som jag inte läste, utan la den över vantarna och plånboken på sätet. Vantarna får jag med mig men i stressen om att jag måste kliva av missar jag plånboken.

Jag märkte inte att plånboken var borta förrän jag var hemma klockan 19:00 på kvällen och jag såg den senast 11:50..

 

Jag har faktiskt aldrig gråtit över att förlorat någonting (såsom plånbok, solglasögon eller dylikt) för att jag håller alltid koll på mina saker men igår kom några tårar och jag var riktigt förbannad och arg på mig själv. Jag har under alla år haft såna plånböcker som det inte gör någonting att man tappar bort - och jag har inte gjort de heller. Men nu, bara för att jag fick en plånbok jag kollat på i 1,5 år, som inte tillverkas längre och de få exemplar som finns kvar säljs inte i Sverige. Jag struntade i om allt innehåll skulle vara kvar, jag ville bara ha tillbaka min plånbok.

 

Men idag kom det efterlängtade samtalet från Hittegods i Göteborg och en man hade lämnat i min plånbok igår. Tråkigt nog hade mannen inte lämnat namn men jag hade gett honom världens bamsekram, pengar, godis, ja vad som helst, har aldrig varit mer tacksam! För att hur många människor finns det egentligen som hittar en sprillans ny plånbok med kontanter, massa kort och busskort och inte rör någonting utan går direkt och lämnar in den? Inte många!